Föredrag om Peter Mangs

En av de många fördelarna med att vara polisvolontär är alla utbildningar och föreläsningar som vi erbjuds möjligheten att delta i. Insikten man då får  för polisarbetet och därmed förståelsen för dess komplexitet är värdefull. En av alla intressanta föredrag är det senaste jag lyssnat på och som handlade om Peter Mangs. Då fick vi besök av en utredare från Cold Case-gruppen och den ansvariga utredaren för hela Mangs-utredningen.

De båda gick igenom hur polisen gick tillväga för att kartlägga alla mord som skedde i Malmö vid den tiden, och hur vissa mord kopplades till samma gärningsman. Det mest spännande var att följa med utvecklingen från att inte ens ha ett samband mellan morden, till att allting så småningom började peka mot Mangs. Det mest chockerande, för min del, var hur träffsäker gärningsmannaprofilgruppens profil var. Det var väldigt intressant att få inblick i deras profil. En annan sak som man inte så ofta tänker på är hur stor mängd material polisen hade samlat, gått igenom och analyserat.

Efter föreläsningen hade jag fått svar på många frågor, men som kriminolog hade jag en fråga som varken polisen eller domstolen som dömde Mangs kan svara på: Vad är det som har fått Mangs att utveckla sitt hat och sina tankar till handlingar?

Jag undrar om det var oundvikligt att utvecklas till en mördare, med andra ord att han hade ”det” i sig. Eller om det var något i hans omgivning som brast och utlöste hatet. Kan det ha varit samhället i stort som svek honom och skapade en motreaktion? Jag undrar även om Mangs är unik eller om alla är kapabla till mord under rätt förutsättningar. Vad är det dessutom som gör att vissa slutar efter ett mord, medan andra utvecklas till seriemördare?

En till sida

Jag blev så glad när jag för några veckor sedan fick ett mejl från en Kim Friis där hon visar intresse för min sida och undrar om jag ville skriva ett inlägg till hennes sida kriminologin.se. Självklart ville jag det och nu finns ett inlägg innehållande en presentation av mig synligt på hennes sida.

Kim Friis är en nyexaminerad kriminolog som vill skapa en webbplats där läsare kan få en bild av kriminologin som yrke, samt vilka möjligheter arbetsmarknaden erbjuder kriminologer. Hon ger kriminologer ett ansikte också genom att låta dem presentera sig själva, sin utbildning och sitt arbete. Och tro mig, alla kriminologer har inte Leif GW Perssons ansikte. Gå in och ta en titt vet jag så får ni se med egna ögon.

www.kriminologin.se

John Ausonius

John Ausonius, mest känd som Lasrmannen, är en komplex man. När vi vid terminens början tog upp honom för analys blev jag ganska kluven. Är han ett offer för samhällets villkor? Eller är han bara en kallblodig mördare? Hamnade han helt fel och förlorade kontrollen? Eller var han ond och inget hade kunnat rädda honom?

Han härstammar från en tysk familj men uppvuxen i Sverige. Han var en vanlig pojke som fick stryk av sin mamma då och då, som för övrigt var väldigt sträng. Med tanke på tiden han växte upp i var det inte så ovanligt med barnaga. Samtidigt vet vi att alla barn som blir slagna i barndomen inte blir seriemördare i vuxen ålder. Det kan visst ha spelat roll för utvecklingen av hans självbild. Det tillsammans med det faktum att han i en rätt så tidig ålder blev mobbad för hans icke-svenska utseende kan ha spelat stor roll för hans invandrarhat och därefter hans brott mot den gruppen. Hans svarta hår och mörka ögon var andra barnens anledning att utesluta honom från gemenskapen.

Min teori är att han förkniper denna utländska kvinna som var hans mamma med förtryck och maktlöshet. Hans egen maktlöshet. Något som han skulle komma att förknipa alla invandrare med. Lägg till det mobbing pga ursprung så blir bilden tydligare. Cooley som är en teoretiker som tillhör den amerikanska pragmatismen betonar vikten av primärgruppen. Familjen och lekgruppen är exempel på primärgrupper som präglas av nära relationer och ansikte-mot-ansikte förhållanden. De är primära eftersom det är de första sociala kollektiv som barnet interagerar med, samt att de är grundläggande för barnets bildande av sin sociala natur. Likaså lär sig barnet sympati i den primära gruppen genom att bilda ett socialt vi, barnet blir alltså socialiserat. Lasermannens två viktigaste primärgrupper är fulla av konflikter. De tar strid mot varandra. Familjen med utländsk bakgrund, och andra barn i omgivningen som stigmatiserade den utländska familjen. Det skedde mestadels genom mobbing och uteslutande från gruppen. Hans sociala vi var av den orsaken splittrat, om han överhuvudtaget hade ett.

Spegeljaget är en central begrepp i Cooleys teori. Han menar att socialiseringen är fullbordad när man kan se sig själv i andra, som i en spegel. Hur andra ser en, uppfattar en och bedömer en speglas i självet. Man uppfattar sig själv såsom man tror att andra uppfattar en. Speglingsprocessen består enligt Cooley av tre steg: själva föreställningen att beteendet uppfattas av andra, tanken om hur andra bedömer en och slutligen utveckling av en självkänsla. Är bilden i andra steget positiv utvecklas en känsla av stolthet, om den däremot är negativ tar känslan av förödmjukelse över. Det är ganska tydligt vilken självbild Lasermannen hade anammat från omgivningen. Namnbyten, färgning av hår och hans strävan efter att vara svensk är bevis på att han kände skam över den han var/är. När andra barn frös ut honom eftersom han var annorlunda till utseendet signalerade de att han inte dög som han var. Hans försök att dölja sin etnicitet i vuxen ålder är tecken på att han ville vara en i mängden, handla och bli sedd som alla andra svenskar. Trots det förändrades inte bilden han såg i spegeln. Men om man inte lyckas få bort bilden kan man istället ta bort objektet. Inte bara en gång, utan gång efter gång efter gång etc. Jag tror att hans behov eller vilja döda invandrare (som han uttrycker) har sin grogrund i hans eget självhat. Genonm att skada dem, skadade han även den lille maktlöse pojken som han avskydde.

Vad anser jag om honom efter att ha tagit del av Cooleys teori? Jo, det är kanske precis det som är anledningen bakom hans handlingar. Att allting började i barndomen och fortsatte till något så mäktigt som hat mot sig själv. Och rasism som var så stark att den resulterade i mord. Han hade kanske blivit den han har blivit även om han hade haft en problemfri uppväxt. Cooley, och jag, kanske söker förklaringar som är logiska att förstå. Det är samhället. Det är hans uppväxt. Omständigheterna och människorna omkring Lasermannen. Men svaret finns kanske inom honom, och endast där.

Jag vet inte, men jag vet att jag inte tycker synd om honom för han är inget offer för något övermäktigt!

Har jag skrivit A får jag skriva B

Jag har i inlägget före detta skrivit att jag skulle läsa mer om Leif GW Persson. Jag har bl.a. läst hans ”Gustavs Grabb”. Nu vågar jag påstå att jag vet vem han är, vad han har gjort och varifrån hans storhet kommer. Han var unik och nytänkande för sin tid. Han har gått igenom en hel del, stått ut med mycket och gjort en lång resa som inte är slut än. Vissa saker han har gjort var inte helt klanderfria, men vem har inte gjort sånt?

Jag kan inte låta bli att se annorlunda på honom efter att jag läst om hans liv. Den stora mannen och framgångsrika kriminologen…. Nej, det är inte det jag ser. Jag ser en man som en gång i tiden var en liten pojke med stora drömmar. En pojke som gjorde allt rätt och förverkligade drömmarna. De blev till och med bättre än någon hade kunnat föreställa sig. De har blivit så verkliga att de har förvandlast till spöklika mardrömmar som har förgjort honom en bit i taget.

Hans framgång har blivit hans undergång.
Det är den bilden jag har fått.
Det är den bilden jag har!

Vem är du GW?

Många vet inte vad en kriminolog sysslar med och det har jag upptäckt sedan jag började studera. När folk frågar vad jag läser och jag svarar börjar det ställas frågor. En inte helt ovanligt återkommmande fråga är i stil med ”Är det som Leif GW Persson?” Ja, det är det. Han är kriminolog.

Jag vet väl vem han är. Han är så känd så det går inte att missa att känna till honom. Men vad gör han egentligen? Jag vet vad en kriminolog gör men jag har ingen aning vad GW gör, har gjort eller vad som gjort honom så känd. Frågan ovan har inget emot. Det är normalt att associera till personer, fenomen eller händelser när man ska försöka förstå något. Det gör jag också. Det som däremot stör mig är att många antar att han är min idol eller förebild, samt att jag vill bli som honom. Nej! Jag kan inte ha en idol som jag vet så lite om som bara namnet och yrket. Och nej, varför ska jag bli som honom när jag kan bli som mig själv? När jag kan bli bättre?

Jag retar mig kanske på antagandet eftersom han inte är min kriminologiska förebild. För ett en gång för alla förstå mig på Leif GW Perssons storhet har jag bestämt mig för att läsa hans biografi ”Gustavs grabb”.

Jag har börjat med några sidor idag och den verkar lovande.

Att själv skildra sitt liv och sin verklighet är kanske inte så autentiskt då man är högst subjektiv. Men hur man pratar om sig själv säger en hel del om hur man är. Därför är hans självbiografi en värdefull källa för att lära känna den mannen, men samtidigt ska jag skaffa mig mer information om honom på annat håll.
 
 

Rättssäkerheten gör inga undantag

Onsdagens Uppdrag granskning på SVT handlade om Geir Lippestads arbete före och under århundrades rättegång i Norge. Han var Anders Breiviks försvarsadvokat. Många undrar säkert hur man kan förvara en massmördare, en terrorist, en störd människa eller hur man vill kalla Breivik. Lippestads första tanke var att han inte skulle göra det. Han har själv barn i offrens ålder och skulle inte kunna göra jobbet.

Hans tankar tog en annan riktning när hans fru upplyste honom om hans plikt som jurist. Hon som är sjuksköterska menada att om Breivik hade kommit in till sjukhuset med skador skulle hon och läkarna göra sitt jobb utan att grubbla vidare över vem personen var. På samma sätt borde Lippestad handla.

En annan anledning som gjorde att han åtog sig fallet var rättssäkerheten. Under en föreläsning för juridikstudenter i Norge tog han upp det. Rättssäkerheten har många komponenter där rätten till en rättvis rättegång med opartiska domare och rätten till en försvarare några centrala punkter. Hans tro på rättssäkerheten gjorde det självklart för honom att ta fallet. Till dem framtida juristerna rekommenderade han att de skulle lägga lika stor vikt vid den som han själv gjorde. Det var han stolt över, och det är han säkert fortfarande.

När man har något och alltid haft det tar man det för givet. Det är ingen självklarhet att alla som är misstänkta för brott ska ha en rättvis rättegång. Det är på det sättet endast för att det är reglerat i lag, och den regleringen kom till genom hårt arbete. Det har alltså inte alltid varit som idag. Rättssäkerheten har inte heller nått ut till hela världen. I många länder döms man efter sin status eller saknad av den. Den som inte har ekonomiska möjligheter har inte heller en chans att försvara sig. Den som har en fiende inom den bestämmande makten får inte ens möjligheten att skaffa sig ett försvar. Om vår rättssäkerhet börjar göra undantag genom att utesluta vissa kriminella börjar den samtidigt förlora sin kraft och mening. Snart skulle alla bli den där brottslingen som inte förtjänar att försvaras. Då kan det även handla om mig eller dig!

Det var därför absolut det enda rätta att Breivik fick sitt försvar som alla andra brottslingar.

För att se programmet går det bra att klicka på länken nedan:

http://www.svtplay.se/uppdrag-granskning