Brännmärk för livet

Jag sitter nu och tittar på ett program på Kunskapskanalen som heter Brännmärkt för livet. Många kvinnor utsätts för syraattacker i Pakistan. En läkare från London åker dit för att hjälpa att återställa ansiktena på några kvinnor. Det görs några intervjuer med både kvinnor som har blivit utsatta och män som har begått dessa brott. Eller ska jag säga handling för i deras ögon är det inga brott?

En 25 årig kvinna berättar att hennes man hade bränt hennes ansikte med syra, medan hennes svägerska och svärmor hällde på bensin och tände eld på henne. Man ser att hennes ansikte är fördärvat.

En annan ung kvinna berättar att hennes lärare brände hennes ansikte när hon hade vägrat ligga med honom. Det skedde när hon var tretton år.

En gravid och bränd kvinna önskar att hon ska få en pojke eftersom en flickas framtid är osäker. För att en flicka kan råka ut för samma missöde som sin mamma.

Det är bara tre berättelser av många. Fenomenet är så vanligt att det har bildats en stiftelse och uppsökande verksamhet för syra-skadade kvinnor. Hur har det kunnat bli på det sättet? Hur rättfärdigar gärningsmännen sina gärningar? Hur kan man skada någon man känner så illa?

Här försöker två män rättfärdiga sina gärningar:

En man berättar att 99% av alla kvinnor som besöker brännskadeavdelningen på sjukhuset har själva orsakat sina skador!

En annan man berättar att han hade gjort så mot frun eftersom hon hade varit otrogen. Några män som står vid honom tar hans parti genom att säga att ingen man ska behöva tolerera otrohet.

Den ena förnekar förekomsten av fenomenet medan den andra avlägsnar ansvaret ifrån sig och lägger det på kvinnan istället. Det är egentligen två vanliga strategier när kriminella handlingar ska försvaras. Att sätta upp en mur som inte släpper in signalerna om att något är allvarligt fel. När den mentaliteten dessutom präglar ett helt samhälle, och en skev människosyn i allmänhet och kvinnosyn i synnerhet genomsyrar det, blir den muren enormt svår att riva ner. Bekräftelser på att man har gjort rätt strömmar in från flera håll. Ett tänkande som är svårt att bryta eftersom man är uppvuxen med det… skulle många tänka, men jag undrar en sak; alla de andra som inte begår dessa hemska gärningar, varför gör inte de det?

Vid slutet på programmet visas att några kvinnor i det pakistaniska parlamentet har lyckats få igenom en ny lag som ger syra-attackerare livstidsfängelse. Det är självklart glädjande. En lag kan dock inte ensamt förändra mycket, och kanske förändrar den inget alls. Varför? Det tar jag i nästa inlägg!

Intressant läsning

För den intresserade av vidare läsning om det viktimologiska fältet har jag tänkt tipsa om några sajter och böcker.

Stiftelsen Tryggare Sverige, som även har ett viktimologiskt nätverk som man kan bli medlem i.

Brottsoffersmyndigheten med information till brottsdrabbade om allt ifrån kontakt med polis, rättegång och ersättningar.

Litteraturtips:

– ”Viktimologisk forskning. Brottsoffer i teori och metod” av Anita Heber, Eva Tiby & Sofia Wikman (red.)

”Det motspänstiga offret”  av Malin Åkerström & Ingrid Sahlin

”Brottsoffer. Offerskapets innebörder och villkor i (o)säkerhetens kultur” av Bo Nilsson

Viktimologi

Viktimologi är ett begrepp som jag inte var bekant med innan jag började studera kriminologi. Redan under första terminen lärde vi oss en del viktimologiska aspekter och varför den är relevant till kriminologi. Men det är först när vi fick besök av Magnus Lindgren jag upplevde intresse för ämnet. Lindgren är bland annat fil. doktorand i psykologi med inriktning på viktimologi, och han jobbar på stiftelsen tryggare Sverige.

Viktimologin härstammar från kriminologi och termen började användas i slutet av 1940-talet, och den började som ett sätt att kategorisera brottsoffer utifrån ansvar och skuldgrad. Idag handlar viktimologi snarare om att studera brottsoffrets reaktioner på och upplevelser av brott. Också handlar den om att försöka ge en definition på brottsoffret, ifrågasätta bilden av det ideala brottsoffret, eller bekräfta den beroende på forskare. Även rätten, myndigheter som kommer i kontakt med brottsoffer studeras och granskas. Området är med andra ord väldigt stort och man kan ingripa det från flera olika håll.

En fråga som Lindgren tog upp på föredraget är själva brottsoffer-begreppet. Samhället har länge sett utsatta för brott som offer. Men hur blir det om de inte vill ses som ett offer? Ordet offer har ett negativt värde i sig. När jag hör det tänker jag på svaghet. Hur blir det då med den stora muskulösa mannen som blir misshandlad? Han är väl ett offer han också? Är det inte bättre då att kalla honom för brottsdrabbad eller brottsutsatt? Om vi gör det kvittar det hur stor och stark den drabbade är för man lägger ingen värdering i ordet. För i slutändan borde alla som drabbas av brott bemötas på samma sätt av myndigheterna.

Jag kommer hädanefter skriva brottsutsatt eller brottsdrabbad i bloggen