Viktimologi

Viktimologi är ett begrepp som jag inte var bekant med innan jag började studera kriminologi. Redan under första terminen lärde vi oss en del viktimologiska aspekter och varför den är relevant till kriminologi. Men det är först när vi fick besök av Magnus Lindgren jag upplevde intresse för ämnet. Lindgren är bland annat fil. doktorand i psykologi med inriktning på viktimologi, och han jobbar på stiftelsen tryggare Sverige.

Viktimologin härstammar från kriminologi och termen började användas i slutet av 1940-talet, och den började som ett sätt att kategorisera brottsoffer utifrån ansvar och skuldgrad. Idag handlar viktimologi snarare om att studera brottsoffrets reaktioner på och upplevelser av brott. Också handlar den om att försöka ge en definition på brottsoffret, ifrågasätta bilden av det ideala brottsoffret, eller bekräfta den beroende på forskare. Även rätten, myndigheter som kommer i kontakt med brottsoffer studeras och granskas. Området är med andra ord väldigt stort och man kan ingripa det från flera olika håll.

En fråga som Lindgren tog upp på föredraget är själva brottsoffer-begreppet. Samhället har länge sett utsatta för brott som offer. Men hur blir det om de inte vill ses som ett offer? Ordet offer har ett negativt värde i sig. När jag hör det tänker jag på svaghet. Hur blir det då med den stora muskulösa mannen som blir misshandlad? Han är väl ett offer han också? Är det inte bättre då att kalla honom för brottsdrabbad eller brottsutsatt? Om vi gör det kvittar det hur stor och stark den drabbade är för man lägger ingen värdering i ordet. För i slutändan borde alla som drabbas av brott bemötas på samma sätt av myndigheterna.

Jag kommer hädanefter skriva brottsutsatt eller brottsdrabbad i bloggen

Har jag skrivit A får jag skriva B

Jag har i inlägget före detta skrivit att jag skulle läsa mer om Leif GW Persson. Jag har bl.a. läst hans ”Gustavs Grabb”. Nu vågar jag påstå att jag vet vem han är, vad han har gjort och varifrån hans storhet kommer. Han var unik och nytänkande för sin tid. Han har gått igenom en hel del, stått ut med mycket och gjort en lång resa som inte är slut än. Vissa saker han har gjort var inte helt klanderfria, men vem har inte gjort sånt?

Jag kan inte låta bli att se annorlunda på honom efter att jag läst om hans liv. Den stora mannen och framgångsrika kriminologen…. Nej, det är inte det jag ser. Jag ser en man som en gång i tiden var en liten pojke med stora drömmar. En pojke som gjorde allt rätt och förverkligade drömmarna. De blev till och med bättre än någon hade kunnat föreställa sig. De har blivit så verkliga att de har förvandlast till spöklika mardrömmar som har förgjort honom en bit i taget.

Hans framgång har blivit hans undergång.
Det är den bilden jag har fått.
Det är den bilden jag har!

Vem är du GW?

Många vet inte vad en kriminolog sysslar med och det har jag upptäckt sedan jag började studera. När folk frågar vad jag läser och jag svarar börjar det ställas frågor. En inte helt ovanligt återkommmande fråga är i stil med ”Är det som Leif GW Persson?” Ja, det är det. Han är kriminolog.

Jag vet väl vem han är. Han är så känd så det går inte att missa att känna till honom. Men vad gör han egentligen? Jag vet vad en kriminolog gör men jag har ingen aning vad GW gör, har gjort eller vad som gjort honom så känd. Frågan ovan har inget emot. Det är normalt att associera till personer, fenomen eller händelser när man ska försöka förstå något. Det gör jag också. Det som däremot stör mig är att många antar att han är min idol eller förebild, samt att jag vill bli som honom. Nej! Jag kan inte ha en idol som jag vet så lite om som bara namnet och yrket. Och nej, varför ska jag bli som honom när jag kan bli som mig själv? När jag kan bli bättre?

Jag retar mig kanske på antagandet eftersom han inte är min kriminologiska förebild. För ett en gång för alla förstå mig på Leif GW Perssons storhet har jag bestämt mig för att läsa hans biografi ”Gustavs grabb”.

Jag har börjat med några sidor idag och den verkar lovande.

Att själv skildra sitt liv och sin verklighet är kanske inte så autentiskt då man är högst subjektiv. Men hur man pratar om sig själv säger en hel del om hur man är. Därför är hans självbiografi en värdefull källa för att lära känna den mannen, men samtidigt ska jag skaffa mig mer information om honom på annat håll.