Kan lagen förändra?

Nej!

Om jag har lärt mig något under mina kriminologiska studier så är det att en lag, en författning, en paragraf, inte kan förändra samhället ensamt. Det är av enorm betydelse att andra krafter i samhället står bakom t.ex. en ny lagstiftning för att den ska få en effekt.

Om jag tar exemplet från förra inlägget där en kvinna i Pakistan lyckades få igenom ett lagförslag om livstidsfängelse för gärningsmän i fall rörande övergrepp med syre mot kvinnor. Det låter bra att det finns en sådan lagstiftning men om den kommer att minska övergreppen är osäkert. Ett första hinder finns på mikronivå, individnivå. Då kan man fråga sig om den drabbade kvinnan alltid anmäler. Kvinnor i Pakistan lever under utsatta förhållanden och under förtryck från mannen de lever ihop med och oftast även dennes familj. Rädslan för egna livet, och ibland för barnens liv, gör att det krävs mod att anmäla. Ett mod som är svårt att hitta när man har levt under destruktiva förhållanden under en lång period.

Ett annat problem finns på organisationsnivå; den så kallade mesonivån. Myndighetspersoner, som består av män till största delen, ska tro på anmälaren. Polisen ska ta första steget att skydda kvinnan genom att avlägsna gärningsmannen. Kommer de göra det? Kommer de vara objektiva? En åklagare måste ta på sig fallet. Kommer de kräva betalt som kvinnan inte kan tillhandahålla? Kommer en åklagare ta den svages parti? Om de båda stegen går igenom, hänger resten på domstolen. Kommer domstolen tro på kvinnan? Kommer den vara objektiv?

Det finns många fler exempel med samma problematik. Människors syn, levnadsvillkor och möjligheter till skydd måste förändras för att uppnå den avsedda effekten med en ny författning. Och som blivande kriminolog (och rättssociolog kanske) vågar jag påstå att sociala normer makt i samhället är större än rättsnormernas. En rättsnorm kan mycket väl leda till en förändrar social uppfattning, men den kan inte uppfylla sin funktion utan stöd av samhällets övriga normer.

Brännmärk för livet

Jag sitter nu och tittar på ett program på Kunskapskanalen som heter Brännmärkt för livet. Många kvinnor utsätts för syraattacker i Pakistan. En läkare från London åker dit för att hjälpa att återställa ansiktena på några kvinnor. Det görs några intervjuer med både kvinnor som har blivit utsatta och män som har begått dessa brott. Eller ska jag säga handling för i deras ögon är det inga brott?

En 25 årig kvinna berättar att hennes man hade bränt hennes ansikte med syra, medan hennes svägerska och svärmor hällde på bensin och tände eld på henne. Man ser att hennes ansikte är fördärvat.

En annan ung kvinna berättar att hennes lärare brände hennes ansikte när hon hade vägrat ligga med honom. Det skedde när hon var tretton år.

En gravid och bränd kvinna önskar att hon ska få en pojke eftersom en flickas framtid är osäker. För att en flicka kan råka ut för samma missöde som sin mamma.

Det är bara tre berättelser av många. Fenomenet är så vanligt att det har bildats en stiftelse och uppsökande verksamhet för syra-skadade kvinnor. Hur har det kunnat bli på det sättet? Hur rättfärdigar gärningsmännen sina gärningar? Hur kan man skada någon man känner så illa?

Här försöker två män rättfärdiga sina gärningar:

En man berättar att 99% av alla kvinnor som besöker brännskadeavdelningen på sjukhuset har själva orsakat sina skador!

En annan man berättar att han hade gjort så mot frun eftersom hon hade varit otrogen. Några män som står vid honom tar hans parti genom att säga att ingen man ska behöva tolerera otrohet.

Den ena förnekar förekomsten av fenomenet medan den andra avlägsnar ansvaret ifrån sig och lägger det på kvinnan istället. Det är egentligen två vanliga strategier när kriminella handlingar ska försvaras. Att sätta upp en mur som inte släpper in signalerna om att något är allvarligt fel. När den mentaliteten dessutom präglar ett helt samhälle, och en skev människosyn i allmänhet och kvinnosyn i synnerhet genomsyrar det, blir den muren enormt svår att riva ner. Bekräftelser på att man har gjort rätt strömmar in från flera håll. Ett tänkande som är svårt att bryta eftersom man är uppvuxen med det… skulle många tänka, men jag undrar en sak; alla de andra som inte begår dessa hemska gärningar, varför gör inte de det?

Vid slutet på programmet visas att några kvinnor i det pakistaniska parlamentet har lyckats få igenom en ny lag som ger syra-attackerare livstidsfängelse. Det är självklart glädjande. En lag kan dock inte ensamt förändra mycket, och kanske förändrar den inget alls. Varför? Det tar jag i nästa inlägg!